Katrineholms konsthall

Lisa Jonasson
En möjlig sommarkänsla

5 juni - 16 augusti

Om utställningen

Lisa Jonasson, född 1978 i Stockholm, är utbildad vid Kungliga Konsthögskolan. Hon bor i Stockholm och Bjuråker.

Saxen är ett viktigt verktyg, hennes bilder är ofta collage av klippta papperssiluetter, sammanfogade till myllrande världar. I sin begränsning fångar klippta siluetter kroppens ställning, gesten. Lisa Jonassons användning av just detta kroppens gest-språk löper genom både bilder och tredimensionella tablåer och skulpturer.

”Våra kroppars uttryck ligger delvis utanför vår kontroll, vi kommunicerar inte bara det vi vill utan något mer, något annat. Det pyser ut! Kroppen uttrycker också det vi inte vet, den går förbi medvetandet. Idén om en yttre och inre värld har följt med mig genom konstnärsskapet, kroppen som skärningspunkt mellan världarna och ibland plats för konflikt mellan dem.”

Längst in i konsthallen visas Rotpost. Fyra diabildsprojektorer vars runda magasin matar fram bild på bild. Mellan diabildsramarnas glas finns små collage av naturfragment och klippt papper. I Rotpost möter vi naturen uppförstorad i all sin detaljrikedom. Frön blir ögon, lav kropp. Ett slags ur-figurer frammanade ur växternas fibrer och nerver.

”Jag har tittat nära på det som är i naturen, torra löv, mossa, frön, strån och lav, och jobbat vidare från det jag anat där. Allt ser ut som något, en gestalt ofta, eller ett ansikte. Jag har två konkurrerande viljor, att vara konkret och tydlig å ena sidan, å andra sidan detaljernas intagande dragningskraft. I Rotpost har jag klippt pyttesmå figurer och sammanfogat med naturfragment på diabildsramens glasyta, men mina klipp blir grova när de projiceras. Mitt lättaste saxhandlag är klumpigt jämfört med naturens inifrånbyggda strukturer. Utställningen En möjlig sommarkänsla är sprungen ur den kontrasten.”

För En möjlig sommarkänsla har Lisa Jonasson gjort en serie små scener på snurrande skivor. Besökarna möten skuggvärlden först, men får även möta det som är bakom duken. Skuggans svartvita värld förenklar och skapar helhet, bakom projektionsytan är det stökigare och mer svåröverblickbart. En och annan kommer nog att tänka på Platons grottliknelse. De snurrande scenernas aktörer är klippta siluetter och känns igen från Jonassons collagebilder. Tillsammans bildar scenerna en improviserad helhet.

”Scenernas ändlösa snurrande liknar diabildsprojektorernas, det är samma cirkulära berättande. I ord skulle det kunna skrivas ”och sen så och sen så och sen...”. Ett berättande utan självmedvetande och kanske utan närminne, utan sammanbindande kognitiva resurser. Att berätta är en konst, men det är också ingen konst alls. Det är att börja en rörelse och att fortsätta den, att följa rörelsen som uppstått. Scenerna är utvecklade som i en cirklande lek, jag hoppas att betraktaren vill ta vid med sina associationer. Det är i betraktaren berättelsen sätts samman.”

Under 2025 utforskar Eskilstuna konstmuseer, Katrineholms konsthall och Sörmlands museum tillsammans temat drömmar. Genom utställningar, samarbeten och program görs nedslag kring begreppet som fortsätter att fascinera. Läs mer här.