/

Nostalgi

Här skriver vi en ingress som berättar vad sidan handlar om.

Bilden visar människor gåendes på en gata bland några hus. Alla är klädda i svart.
Demonstranterna på väg tillbaka från protestaktionen som gått fredligt till, i motsats till några andra platser i landet , där kravaller utbrutit. Till höger i bild ser vi den tomt där Safirenhuset i dag ligger.

 

1917 var ett år då mycket inträffade i Katrineholm. Det kanske allra största inträffade redan på nyårsnatten 1916/17, då man övergick från att vara municipalsamhälle (latin för tättbebyggt område på landsbygden) till att bli stad. I slutet av år 1916 hade kung Gustav V beviljat samhället stadsrättigheter och undertecknat sitt godkännande av stadsvapnet.

På våren startar redaktör Knut Hellberg utgivningen av Katrineholms-Kuriren. Man hade givit ut provnummer redan 1916, men reglerna var sådana att dagspress endast fick ges ut i städer och köpingar. Ända sedan 1887 hade Katrineholms Tidning getts ut, men den ederades av Sörmlandsposten och var sålunda att betrakta som en Eskilstunatidning.

Även om glädjen stod högt i tag över stadsblivandet, skapade det pågående världskriget brist på både mat och övriga förnödenheter. På flera platser i landet genomfördes demonstrationer mot dem - oftast myndigheterna, som man ansåg ansvariga för nöden. På vissa håll utvecklades demonstrationerna till rena kravaller. I Katrineholm gick det dock lugnt till. Ett stort antal katrineholmare, framför allt kvinnor samlades på torget för att avtåga till Katrineholms Praktiska Skola, senare KTS. Man ansåg att de många eleverna , som kom från hela landet och ibland även Norge åt upp maten för de bofasta Katrineholmarna. Rektorn vid skolan mötte folkhopen utanför entrén till skolan och höll ett tal som till slut fick folkmassan att sakta skrida tillbaka mot torget där den skingrades.

Dagens bild är från återtåget och platsen är korsningen Djulögatan-Drottninggatan. Byggnaden i bildens mitt är Katrineholm första varmbadhus, som låg på den plats Fonus begavningsbyrå i dag är belägen.

När kommer det nåt om AIK-plan?

Frågan har ställts av Kurt Rudin, en av de ”Gamla AIK-are” som bildat redaktionskommitté för den bok som skrivits med anledning av Katrineholms Allmänna Idrottsklubbs hundraårsjubileum.

Kung Oscars park var det ursprungliga namnet på det område där Katrineholms AIK hade sin fotbollsplan. Kaik bildades 1914 efter en sammanslagning av IF Kamraterna och IF Svea och fick då överta planen som tidigare disponerats av IF Kamraterna. AIK-planen, som den döptes till, kom under närmare fem decennier att spela en mycket betydande roll för idrotten i Katrineholm. Här samlades ungdomen och här fanns en rik flora av idrotter. I början av 1930-talet gjordes omfattande justeringar av fotbollsplanen, som tidigare haft en kraftig lutning. Förutom att planen nu blev vågrät slapp man upp- och nedförsbackar på löparbanorna. Genom frivilligt arbete bland medlemmarna kom läktaren till 1934-35. För att finansiera materialinköpen till läktaren hade klubben speciella inkasserare som varje vecka samlade in pengar från medlemmarna. Uttaget varierade mellan 25 öre och fem kronor, alltefter råd och lägenhet. Arbetslösheten var stor under 1930-talets första hälft och många medlemmar kunde inte betala i pengar utan bidrog i stället med frivilligt arbete. Under epoken på AIK-planen noterade klubben sin storhetstid som fotbollsklubb, då man ett tag var uppe i, om inte fotbollens finrum, så i alla fall vardagsrum, nämligen näst högsta divisionen. För att ytterligare finansiera läktarbygget hade klubben sålt huvudparten av läktarplatserna till sina medlemmar via förköp. Ändå kunde det hända att medlemmar med bestämda platser på läktaren kunde få finna sig i att stå på annan plats. Detta sedan Kaik-ledningen sett chansen att tjäna en extra slant på tillresta fotbollsentusiaster. Detta togs som regel med jämnmod av de trogna AIK-arna.

I början av 1940-talet sålde man AIK-planen till kommunen, men fick fortsätta disponera den tills Backavallen stod färdig 1962. Det har sedan dess varit många gamla AIK-are som med vemod kommit ihåg tiden på ”Gamla AIK-plan”. Visst var det primitivt och ibland problematiskt, men känslan av en egen idrottsplats vägde upp nackdelarna. Kanske var det också någon i Kaik-ledningen som grämde sig över att man gjort en dålig affär vid försäljningen av idrottsplatsen. Då kommunen i sin tur sålde marken till Landstinget betingade den ett för tiden hisnande sjusiffrigt belopp.

Svartvit bild på tre personer som står framför en tavla.

År 1957 anordnade Al Bergström en utställning av sina oljemålningar i hemstaden Katrineholm. Han skänkte tjugo av sina konstverk för försäljning, där avkastningen skulle gå till barnen i Ungern, som led av svåra umbäranden efter kriget. Här flankeras han av Red. S A Öström och Dr Åke Elliot


Pappan som var handskomakare och hans hustru hade inflyttat från Hagfors i Värmland till Katrineholm i början av 1900-talet. År 1910 begåvades paret med en son som erhöll namnet Algot. Efter fullgjord folkskola fick den unge Algot anställning i Nybergs kiosk i korsningen Fredsgatan – Vasavägen. Sin talang att urskilja särdragen i folks ansikten och sedan rita ner dem på papper hade han visat prov på redan i unga år, då han bland annat ritat av sin lärare. Läraren, som hette Lundewall, var till en början måttligt förtjust över att bli avbildad i karikatyrsnitt, men ändrade senare uppfattning och bad att få bilden.

När 1920-talet gick på sitt sista år bröt den unge Algot upp från födelsestaden för att söka lyckan i Stockholm, där han till en början erbjöd sina tjänster som tecknare till tidningsredaktörerna. Genom olika omständigheter fick han engagemang på nöjesfältet Gröna Lund, där han blev kvar i över 45 säsonger. Där blev han känd som en rekordsnabb, och träffsäker karikatyrtecknare. Mångtusenhövdad är den folkskara som på fyra minuter låtit sig avbildas under en glad kväll på ”Grönan”.

Då engagemanget på Gröna Lund var begränsat till sommarsäsongen, hade Algot Bergström tid för annat under vintern. Något av de första åren efter andra världskriget tog han båten över Atlanten för att pröva lyckan i Amerika. Redan i immigrationskontrollen blev hans förnamn avkortat till Al, något som han genast anammade och Al Bergstöm var den signatur han sedan skulle underteckna sina alster med. I det stora landet i väster rönte han framgång genom att bl.a. avbilda filmstjärnor för Hollywoodtidningar.

Al Bergströms ambitioner sträckte sig betydligt längre än till att snabbproducera karikatyrbilder av folk. En tid gick han i lära hos Isaac Grunewald, som lärde honom måla i olja, han ritade sportens hjältar för tidningen Allers och minnsan gjorde han inte lite porr också. Med den tidens synsätt innebar det flickor i baddräkt. Värre fick det inte vara i tidningen Cocktail. Dessa teckningar lär ha suttit i vart och vartannat logementskåp.

I en DN-artikel från 1972 berättas att Al Bergströn sedan många år var bofast i Las Palmas, Grand Canaria, med spansk hustru, fyra hundar och ett dussin kanariefåglar. På vintrarna ritade han svenska gubbar där och på sommaren for han till Sverige och målade samma gubbar då de besökte Gröna Lund. Han tillkännagav då att han skulle hålla på minst till 1980, för då blev det över ett halvsekel på nöjesfältet. ”Pensionär blir jag aldrig, det är då jag ska börja på riktigt”, förklarade han för DN.s reporter och syftade då på att han på ålderdomen skulle ägna sig åt måleri som fick ta den tid det tog, i stället för att teckna i expressfart för att försörja sig. Tyvärr fick den gode Al inte uppleva någon pensionärstillvaro av vilket slag det vara månde. Han avled i oktober 1975, 65 år gammal.



Vi har flera gånger i ”Det var då” återkommit till det sorgliga faktum att man under sextio och sjuttiotalet över hela landet rev gamla, vackra och historiskt betydelsefulla byggnader. Även i det jämförelsevis unga Katrineholm blev flera vackra byggnader grävskopornas offer. De var inte urgamla, men sköna att beskåda och saknade av många. Denna gång ska vi göra tvärtom och berätta om några byggnader som visserligen är rivna, men såvida känt, saknade av ingen. Husen, tre till antalet låg i kvarteret Gullvivan i hörnet Fredsgatan-Vasavägen och lär av de boende ha kallats ”Djurgården” p.g.a. den rika förekomsten av råttor och skadeinsekter. Husen uppfördes omkring år 1900 som bostäder år arbetarna vid Fredrikssons Träförädling, som för övrigt hade sin brädgård på den öppna plats mellan Vasavägen och Malmgatan som i dag är parkering. Än i dag finns det personer som framlevt sin barn- och ungdomstid i husen och kan vittna om ”husdjuren” och den generösa ”ventilationen” som bestod av otäta väggar som man såg dagern genom. År 1966/67 revs de två hus som återstod, då det tredje, det längs Vasavägen förstörts vid en brand några år tidigare.

Närmast korsningen låg Oscar Nybergs kiosk. Nyberg föddes i Norrköping 1899 och flyttade till Katrineholm i början av 1920-talet. I början arbetade han inom metallindustrin, men redan 1924, som 25-åring fick han jobb i kiosken som vikarie för Albert Rosén, som skulle göra sin militärtjänst. Rosén återvände aldrig till kiosken, utan Nybergs bana som kioskägare tog fart och varade i över 40 år. Kiosken Oscar Nyberg tog över var milt uttryckt av det nättare slaget och erbjöd endast ståplats inuti. Två gånger, 1935 och 1960, byggde Nyberg nya kiosker, båda gångerna bakom den gamla. Trots det kom han hela tiden närmare Vasavägen, som breddades allteftersom biltrafiken ökade i intensitet.

Den 1 maj 1968, i en ålder av 69 år varav 44 som kioskinnehavare, hade Oscar Nyberg bestämt sig för att det fick vara nog och sålde sin rörelse till FAF, Föreningen Allmännyttiga företag u.p.a. Nu är kiosken borta sedan länge, men ännu finns det många katrineholmsbor kvar i minnet. som har ”Kiosk-Oscar”.

1970-tal. Det som tidigare var utställningslokal för lantbruksmaskiner hade då blivit bilfirma.


Den byggnad som först stod färdig att tas i bruk av Kullberg & Co 1950, var den stora kontorsbyggnaden i gult mexitegel. Den var då som nu i tre plan ovan jord och två källarplan. I kontorets mitt fanns då en kringbyggd hall om 150 kvm och i bottenplanet en utställningshall om 220 kvm.

Kullberg & Co bedrev storskalig handel med lantbruksmaskiner och delar till dessa, varför ett stort reservdelslager byggdes. Detta stod klart för inflyttning 1958.

Så småningom togs Kullbergs över av Bolinder-Munktell i Eskilstuna och verksamheten i Katrineholm avvecklades.

Den 1 december 1964 togs byggnaden på Trädgårdsgatan över av Katrineholms stad genom det helägda bolaget Nävertorps Fastighets AB (NFAB). Huset hade då stått tämligen tomt i några år, men nu skulle det bli desto större aktivitet. I november 1965 uppgick antalet hyresgäster till nio och det totala antalet sysselsatta i huset var omkring 90 personer. Det var polis, åklagare, kronofogde, sotare, försäljning av traktorer m.m.

År 1985 var det dags för nästa storsatsning. Ägarbolaget som då fått namnet Katrineholms Industrihus AB (KIAB) och dess ordförande Göran Persson, kungjorde då att ett 15-miljonersbygge var på gång. Det var nu tänkt att hyresgästerna skulle bestå av kommunala förvaltningar. Man hade då länge haft problem med lokaler för verksamheterna, som var utspridda över staden, ibland i lokaler där man höll till på nåder (SKF:s gamla kontorshus vid Köpmangatan) och ibland i rena provisorier.

Under kommande år 1986 kunde följande verksamheter flytta in i betydligt uppsnyggade lokaler: AV-Centalen, Kommunarkivet, personalkontor, ekonomikontor och gatukontor.

Kvar av de gamla hyresgästerna var Kurir-Tryck, som behöll sina lokaler ända in på 2000-talet. Deras lokaler anpassades senare för Folktandvårdens behov.

Varifrån kommer då namnet AVA-Huset? Svaret är mindre spännande än man kunde önska. Då Kullberg & Co bedrev försäljning av lantbruksmaskiner, hade man flera olika leverantörer av varor. En av de största av dessa var Arvika-Verken AB. Så var det med det.

Invigning av Medborgarskolan annandag påsk 1925. Visserligen hade man hållit en kurs några år tidigare, men 1925 räknades ändå som startåret. Honorine Hermelin ses i mitten av bilden. På ena sidan om henne i vit hatt Elisabeth Tamm och på den andra sidan Kerstin Hesselgren


Minns inte om jag tidigare under rubriken Nostalgi i Katrineholms-Kuriren berättat om Medborgarskolan Fogelstad och dess rektor Honorine Hermelin. Om så är fallet tar vi det igen – om inte är det på tiden.

Honorine Hermelin

Honorine Hermelin föddes år 1886 på gården Ulfåsa i Östergötland. Föräldrar var baron Josef Hermelin och Honorine von Koch. Modern hämtade si aldrig efter barnsängen, utan dog då dottern var tio dagar gammal. Hon döptes efter sin mor och redan som liten satt hon i släden under faderns vilda hästkapplöpningar över vårvinterisarna. Faderns resonerade som så, att körde man tillräckligt fort hann inte isen brista. Som vuxen ville Honorine fortsätta fara ut över bräckliga isar, mot nya stränder.

Kvinnliga Medborgarskolan på Fogelstad blev Honorines egen slädfärd. Skolan grundades år 1922 av förutom Honorine Kerstin Hesselgren, Ada Nilsson, Elisabeth Tamm och Elin Wägner. Syftet var att av kvinnorna, som året innan fått lagfäst medborgarskap (kvinnlig rösträtt) skapa kunniga och ansvarsfulla medborgare. Honorine Hermelin blev rektor för skolan och var tillsammans med Ebba Holgersson skolan enda fast anställda lärare. Honorine ansågs allmänt som karismatisk och en aning motsägelsefull och att hon valde ett liv så olikt andra kvinnoliv, mötte inget motstånd i släkten. Där fanns både galna genier och som motsats hennes far – en stockkonservativ nykterhetskämpe med förkärlek för vilda slädturer. Gemene man däremot, såg på Honorine med en viss skepsis, eftersom hon var självständig, intellektuell, aristokratisk men radikal, barnlös och större delen av sitt liv ogift.

På skolan var Honorine beundrad av eleverna och ansågs vara en lysande pedagog och föreläsare. Hon var själv inte så förtjust i denna tillbedjan och för att slippa helgongloria klippte hon av sitt långa vackra hår. På de fotografier som finns bevarade är hennes hår mycket kortklippt.

Ägare till gården Fogelstad var Elisabeth Tamm, som vid 25 års ålder år 1905 övertog driften efter att hennes far avlidit. Även sedan barndomshemmet blivit skola skötte hon driften. När hon senare drabbades av sjukdom engagerade sig Honorine i gårdens skötsel.

Åren 1930-1946 var Honorine ledamot av kommunfullmäktige i Julita och dessutom Sveriges första kvinnliga skolstyrelseordförande åren 1932-1943. Efter Kvinnliga Medborgarskolans nedläggning år 1954, bodde hon kvar på Fogelstad, som hon kallade Lilla Ulfåsa. Under en kort tid var hon gift med religionsfilosofen Vilhelm Grönbech. Honorine Hermelin avled år 1977 i en ålder av 91 år.

Medborgarskolan

Medborgarskoland verksamhet startade i egentlig mening genom den ”urkurs” som anordnades år 1922. Kursen lär ha haft ett samband med att det detta år för första gången satt kvinnor i Sveriges riksdag. Elisabeth Tamm fick då idén att genomföra en medborgarkurs för kvinnor, som skulle ge dem mod och möjlighet att tala om vad de tyckt och tänkte och att åta sig ansvar för det allmänna.

Urkursen tog endas emot deltagare som tillhörde Frisinnade Kvinnors Riksförbund. När Kvinnliga Medborgarskolan startade sin verksamhet tre år senare, skedde det under förutsättning att den skulle stå öppen för alla åskådningar, politiska, religiösa och samhälleliga. Det som erbjöds var treveckorskurser under juni, juli och september. Antalet deltagare per kurs var mellan 20 och 40 med det största antalet i juli. Ämnen som förekom var medborgarskap med historia och psykologi samt muntlig framställning, sån och gymnastik.

Styrelsen hade sin historiska upprinnelse redan i grundkursen. Den utgjordes av fröken Elisabeth Tamm som ordförande, fröken Kerstin Hesselgren som även var ordförande i Medborgarskoland förtroenderåd, dess båda fasta lärare fröken Ebba Holgersson och rektor Honorine Hermelin samt doktor Ada Nilsson och författarinnan Elin Wägner.

Den stora villan som barnhemmet inrymdes i var tidigare bostad åt kommissionären Gustaf Ekström och inköptes för föreningens räkning då denne avflyttade till Stockholm. Priset var 62 500 kronor, vilket motsvarar runt miljonen.

När tänker ni skriva något om Nävertorp?

Frågan har ställts av KK-läsare, uppväxta och kanske fortfarande boende i nämnda stadsdel. Visst känner vi till att där funnits såväl handelsträdgårdar som träindustrier, men vårt dilemma är att arkivets material om Nävertorp är tämligen. För att en artikel ska bli bra krävs både bild och saklig information och ofta har vi det ena men inte det andra, varför ”frågan” faller.

Något som dock uppfyller båda dessa kriterier någorlunda är Katrineholms Barnhem, som invigdes den 20 februari 1921. Tankarna på ett barnhem i Katrineholm hade då funnit sedan tiden kring sekelskiftet. Enligt Katrineholms-Kuriren från den 21 februari 1921 hade grundplåten till hemmet lagts av en liten syförening, vars ivriga insamlande av medel, inspirerat andra att anstränga sig lite extra för barnen, som i de flesta fall var föräldralösa eller vars mödrar var sjukliga och inte orkade ta hand om dem. Som ett exempel på allmänhetens givmildhet beträffande barnhemmet kan nämnas att Kyrkliga Ungdomsföreningen fram till den 7 november 1919 lyckades samla ihop inte mindre än 13 751:30 kronor, vilket motsvarar långt över 200 000 kronor i dagens penningvärde. Man kan då även erinra om att folkmängden i staden detta år uppgick till endast 7 551 peroner. Vi har i tidigare artikel berättat om Kvarnägaren Claes Lundberg som tog initiativet till Barnensdags-festligheterna i Katrineholm under början av 1920-talet och vars behållning gick till Föreningen Katrineholms Barnhem. Att barnhemmet skulle drivas som ideell förening var man tidigt överens om då man ansåg att ideella krafter skulle få lättare att göra sig gällande då än om Katrineholms stad skulle stå som huvudman. Stadsfullmäktige var dock vällvilliga till att avsätta betydande medel till verksamheten. År 1918 hade det nämligen blivit förbjudet att placera minderåriga barn på ålderdomshem, vilket varit det som stått till buds tidigare.

Från början var platsantalet beräknat till tjugo barn med blandad könstillhörighet och i en rapport från 1948 kan vi se att antalet är nere i femton barn och att personalstyrkan bestod av samt besök av läkare var tredje vecka.

Hemmet förvärvades så småningom av Staden och sedan Landstinget, som 1968 av olika orsaker inte minst lagtekniska lade ned verksamheten. Huset som innan det förvärvades av föreningen var en pampig bostadsvilla, är numera riven och på ungefär samma plats i Louisebergsgatans förlängning finns numera kommunala Hasselbackens dagcenter.