På Ungdomstorget sitter ett sextiotal förväntansfulla personer, de flesta ungdomar, och väntar. Dogge har ringt och meddelat att de hala vägarna gjort att han är lite försenad, men bara tio minuter sen stiger han med ett brett leende in genom dörren och skakar hand till höger och vänster. Han låter ingen tid gå förlorad, utan greppar vant mikrofonen och kör igång.

När Dogge Doggelito var liten ville han bli svensk mästare i boxning. Inte bara ville, han skulle bli svensk mästare. Han tränade boxning sex gånger i veckan, sprang varje dag och Muhammad Ali var kungen.

Men en dag kom hans bror hem med en vinylskiva (”Vet ni vad vinyl är? En stor svart plastbit med musik.”). Han tryckte omslaget var grymt, med en bild på en grafittimålning. Brorsan ville ha den på väggen som affisch, men Dogge undrade vad det var för musik, vad det fanns på vinylen. Han plockade ut skivan och lade den på skivspelaren. Det som kom ut ur högtalarna var någonting helt nytt, något som Dogge inte hört tidigare. Året var 1988 och bandet var Run DMC. De pratade rytmiskt till musiken, och det var så häftigt.

”1988”, säger Dogge. ”Jag är född 1975, så hur gammal var jag då? Är det någon som är bra på matte, för det är inte jag? Jag fick en överstruken dödskalle i betyg.”

Dogge och hans kompisar började skriva rhymes, det vill säga rapptexter. De var så dåliga på engelska att de var tvungna att skriva på svenska. De skrev om sin vardag – om mobbning, rasism, skolan. Första gigget hade han på ungdomsgården i Botkyrka. Till sin förvåning upptäckte Dogge att det han gjorde gillades. Speciellt av tjejerna. När han rappat färdigt kom föreståndaren fram och talade om att hon tyckte att han varit så bra att han skulle ha en belöning. Han fick 600 kronor. Dogge trodde inte det var sant, han fick betalt för att rappa.

Kort därefter tog han det svåra beslutet att sluta boxas och satsa på rappen. Varför få stryk varje vecka när man kunde göra något som tjejerna gillade? Han ångrar inte beslutet, men än idag längtar han efter att börja boxas igen.

Dogge och hans kompisar blev bättre och bättre på att rappa. Ett sätt att komma ut med sin musik var att rappa i tunnelbanan. De gjorde sig så söta de kunde och bad tågföraren snällt att få rappa i mikrofonen. Och det fick de, under förutsättning att de alltid avslutade med nästa hållplats - ”Nästa Hallunda”. Det här gjorde att de blev kända på Röda linjen.

Vid ett besök i Stockholm (”Ni måste fatta att Botkyrka inte är Stockholm. Det är stor skillnad”) såg de en affisch med texten Rap-SM 1992. De trodde inte sina ögon. Finns det SM i rap? De skickade in sin anmälan och tänkte inte mer på det.

Några veckor senare ringde telefonen hemma hos Dogge. Det var från Rap-SM. De undrade om Dogge kunde köra en rap i telefon, för att visa att han var tillräckligt bra. Dogge trodde det var ett skämt, men körde ändå en kort rap för personen i telefonen. Den han valde hade inte den allra mest rumsrena texten och det blev alldeles tyst i andra änden. ”Vi hör av oss” sade till sist personen.

Efter ytterligare en eller två veckor ringde det igen. Och åter igen var det från Rap-SM.
”Vi tyckte inte om texten, men du är så duktig att vi beslutat att låta er vara med direkt i finalen. Den går 13 juni på Cirkus”. Dogge och hans kompisar trodde förstås knappt att det var sant. De var så duktiga att de gått direkt till final!

The Latin Kings kom trea på finalen. Vann gjorde Infinite Mass. Förstapriset var att få spela in ett fullängdsalbum. Trots sin placering fick även Latin Kings spela in ett album, vilket blev deras första, Välkommen till förorten. Sedan dess har det bara fortsatt. Dogge blev professionell rappare vid 17 års ålder, även om han senare säger ”Att rappa på svenska är en dyr hobby”. Det är på reklam och medverkan i olika ”tramsprogram i teve” han tjänar sina pengar. Skämtsamt säger han att ”Cykel på köpet” är hans största hit.

Som avslutning på anförandet kör han ett par raplåtar, där en är speciellt tillägnad Ungdomstorget.

TEXT OCH FILM: Johan Nygren
FOTO: Nicklas Andersson