Katrineholm har fått sitt namn från gården Cathrineholm vid sjön Näsnaren. Gården hette tidigare Fulbonäs, men dåvarande ägaren Jacob von der Linde döpte om den på 1600-talet för att hedra sin brud Catharina Gyllenhorn. Många fynd visar att trakten var bebodd redan för över 6 000 år sedan. Som stad är Katrineholm relativt ung. Det var 1917 som Katrineholm fick sina stadsrättigheter.

Järnvägen

Den verkligt stora förändringen för trakten innebar tillkomsten av järnvägen mellan Stockholm och Göteborg 1862. Katrineholm som ny station på västra stambanan Stockholm-Göteborg blev en knutpunkt när den nya banan till Norrköping 1866 började trafikeras. Några initiativrika män som Carl Fredriksson, Gustaf Robert Grönkvist och August Kullberg kom till Katrineholm, insåg järnvägens betydelse och utvecklade framgångsrika industrier.
 
Det är just tack vare järnvägen och vårt läge där västra och södra stambanorna möts som vi idag har möjligheten att utveckla Katrineholms Logistikcentrum.

Viktiga personer för staden

Carl Fredriksson startade en snickerifabrik 1876. August Kullberg startade en handelsfirma 1878 och Gustaf Robert Grönkvist började med en smedja 1886 och grundade sedan ett par industrier som levt vidare till våra dagar. Det lilla stationssamhället växte snabbt och på nyåret 1917 kunde de 6 615 invånarna fira att municipalsamhället blivit stad. Snart fick också staden rykte om sig som skolstad. Katrineholms Praktiska skola lockade elever från hela landet. Skolan bytte sedan namn till Katrineholms Tekniska skola. Idag finns Viadidakt i byggnaden med bland annat vuxenutbildning och studievägledning.

Läs mer om viktiga personer i kommunens personarkiv, se länk till höger.

Katrineholm blir storkommun

1971 blev Katrineholm storkommun då Björkvik, Floda, Julita, Sköldinge och Stora Malms kommuner tillsammans med staden bildade en kommun. Tidigare hade Östra Vingåker och Stora Malm slagits samman liksom Sköldinge och Lerbo. Alla dessa kommuner var sedan medeltiden självständiga socknar men till stor del dominerade av stora gårdar.
 
Idag profilerar sig de gamla socknarna utifrån sina egna förutsättningar. Småindustrin utvecklades och på de stora gårdarna bor och sköter nu ägarna själva skogs- och lantbruket. Julita gård som donerades till Nordiska Museet 1944 är en av Mellansveriges största turistattraktioner.