Järnvägsknut

Fotografi på spårområdet, stationshuset, järnvägsrestaurangen och posthuset cirka 1910.

Bildtext: Spårområdet med stationshuset, Järnvägsrestaurangen och posthuset. Den kolorerade bilden är tagen från Fredrikssons Träförädling på södra sidan av järnvägen, där det i dag är parkering. Tidpunkten är troligen ca 1910.

Ingen ortsbo lever väl i okunskap om hur Katrineholm en gång kom att bli en tätort i stället för att fortsätta vara några enstaka små gårdar med dålig odlingsmark i det sörmländska landskapet. Fabrikörer, grosshandlare och skolledare får ursäkta, men om inte den stora järnvägsknuten funnits, hade de slagit ner sina bopålar någon annanstans. Det enda Katrineholm som då skulle funnits i trakten vore den bondgård som tätorten en gång fick sitt namn efter. Det var vid 1840-41 års riksdag frågan om västra och östra stambanorna på allvar kom på tal. Visserligen hade frågan lyfts redan 1829, men det var först nu frågan började få talrika och betydelsefulla anhängare.  Det var greve Adolf Eugen von Rosen som under en vistelse i England (där infrastruktur och industri var vida mer utvecklat än i Sverige) hade börjat intressera sig för järnvägen som en betydande utvecklingsmöjlighet för svenska näringslivet. Hemkommen till Sverige ansökte han om tillstånd att få lägga de järnvägar som så småningom skulle bli västra och östra stambanorna. Det dröjde till 1853-54 års riksdag innan ett principbeslut togs som klargjorde att banorna skulle byggas, återstod att bestämma vilken dragning de skulle få. Det var framför allt då det gällde västra stambanans dragning som meningarna gick isär. Jernbanekommittén förordade en lösning där järnvägen skulle dras norr om Mälaren, via Västerås, Köping och vidare mot sydväst. Det gjorde dock inte ingenjör Nils Eriksson, som fått uppdraget att ansvara för genomförandet av järnvägsbygget, som med sitt inflytande genomdrev dragningen Stockholm-Södertälje-Katrineholm o.s.v. Därmed var Katrineholms ställning som blivande järnvägsknut bestämd, de båda banorna skulle förenas i staden den ena via Hallsberg till Göteborg, den andra via Norrköping till Malmö. Västra stambanan invigdes med buller och bång samt kungligt deltagande den 3 november 1862 och den östra år 1866.

Järnvägens tillkomst och det faktum att man valde att placera en station här, fick omedelbar inverkan på bygden omkring, isoleringen var bruten. Det nya samhällets första byggnader var givetvis stationen och stinsbostaden 1862, tätt följd av järnvägsrestaurangen, som påbyggde med en våning 1876. Bortom restaurangen uppförde postverket en byggnad dit verksamheten flyttade sedan expeditionen upphöjts till postkontor. Detta ersattes 1906 av de posthus som än i dag finns kvar och innehåller lägenheter. Omgivningen var lantlig och söder om stationen fanns endast spåren, som till en början endast var två, ett för genomgångstrafik och ett växelspår. Utbyggnad av spårområdet skedde sedan allt eftersom.

År 1876 började näringsliv och industri etablera i samhället. Först ut var Carl Fredrikssons Träförädling, 1878 slog sig grosshandlare Kullberg ner här och slutet på 1880-talet startar Gustav Robert Grönkvist sin hovslagar och smidesverkstad i gården nr 59, det som senare skulle bli SKF. Katrineholm blev även redan i början av 1900-talet en betydande skolstad i och med att Oscar Johansson startade Praktiska skolan.

Men, som sagt – Utan järnvägen hade dessa herrar sökt sig någon annanstans.

Skicka ett tips om sidan till någon
Kommunledningsförvaltningen
Postadress: 641 80 Katrineholm
Telefon: 0150-570 07
Växel: 0150-570 00
Kontaktformulär Meddelandet skickas till: Kommunledningsförvaltningen
* = Obligatorisk uppgift
*